Charles Eriksson när han rider på en av de två 15,2 cm kanonerna i aktern.
Klicka på bilden för att förstora.

Skeppskamrater

Det är en stor förmån att få göra en långresa till främmande länder och främmande världsdelar. Man får se mycket, vara med om mycket och lära sig mycket. Vi som utgjorde HMS Älvsnabbens besättning vintern 67-68 fick uppleva denna förmån i rikt mått.

Vår kära Älvsnabben förde oss till tre världsdelar förutom Europa. I Casablanca och Marrakech mötte vi den fantasieggande och fascinerande arabiska kulturen och i Freetown fick vi en glimt av det svarta Afrika.

Under sex oförglömliga dagar i Rio fick vi uppleva det väldiga, färgsprakande Brasilien. Vi fick bada vid Copacabana och Ipanena, se en ligafinal i fotboll och ryckas med av eldiga sambarytmer.

Ingen av oss kommer väl att glömma vårt julfirande i den vackra lilla viken vid Porto Bello och även minnet av den gästfria svenska kolonin och nyårsfirandet i Buenos Aires kommer att stanna kvar länge.

Västindien med sitt kristallklara, turkosfärgade vatten och sitt underbara klimat kom väl att framstå som något av ett paradis för oss. I Cartagena fick vi en vision av pirater och spanska guldlastade galjoner men även av en fattigare, hårdare och hänsynslösare verklighet än vad vi tidigare upplevt.

Besöket i Mexiko blev en av toppunkterna på resan. Vi fick springa på den olympiska löparbanan och vi fick möta den gamla mexikanska kulturen i de mäktiga pyramiderna och i den tjusande dansuppvisningen.

Det effektiva industrialiserade USA med dess väldiga resurser fick vi en glimt av i Key West och i Philadelphia där vi också efter 3 månaders värme mötte bister vinterkyla.

Det korta strandhugget på Azorerna med sina kratersjöar och varma källor var intressant liksom besöket i Bordeaux där vi mötte den europeiska våren och där vi fick lära oss mycket om framställning av de röda vinerna.

Ja, vi fick verkligen se och vara med om mycket i de hamnar och ankarplatser som vi besökte under vår resa. När man tänker tillbaka på resan är det emellertid inte bara minnena från hamnbesöken som tränger sig fram. För de allra flesta av oss är det väl så att minnet av den sammanhållning och det kamratskap som vi fick uppleva ombord allt mer framstår som det värdefullaste utbytet av resan.

Livet inom Älvsnabbens relingar under de långa förflyttningarna till sjöss med utbildning, rostknackning och målning, linjedop och spex, äktenskapsskola och konfirmationsundervisning liksom de gemensamma upplevelserna i land ledde fram till en sammanhållning och ett kamratskap som torde vara sällsynt i det moderna samhället. Alla och envar bidrog till att skapa en stämning och en anda ombord som gjorde Älvsnabben till ett trivsamt och lyckligt fartyg.

Minnet av denna anda och stämning och denna sammanhållning och kamratskap är något att vara tacksam för och något att bevara för framtiden.

Jag är säker på att denna lilla bok, där alla numren av vår "Snabbnytt" finns samlade, skall bidra till att bevara kamratskapet och vänskapen mellan oss alla som var med på långresan 1967-68 och att den skall utgöra ett kärt stöd för vårt minne när vi åter i tankarna vill uppleva vår resa.

Jag hoppas att vi åter alla skall mötas när det om några år blir dags för en jubileumsträff.

Eder tillgivna f. d. FC

Lennart Ahrén